Partiet Samerna

Nu uppdagas det att Sametinget har misskött sin ekonomi!

I all förvaltningsverksamhet är det en grundläggande kutym att hushålla väl med pengarna. Sametinget är inget undantag. Formellt är det Sametingets styrelse som är ansvariga att sköta ekonomin för sametingets verksamhet. I praktiken är det ytterst en styrelseordförandes främsta plikt och ansvar att se till att ekonomin sköts på ett tillfredsställande sätt för att inte försätta verksamheten i kris. När räkenskaperna för verksamhetsåret 2011 preliminärt sammanställts visar det upp en dyster prognos. Minus i miljonklassen.

I november, för lite drygt en och en halv månad sen, när den nya styrelsen tog över ansvaret att leda sametinget var det annat ljud i skällan. Då gavs beskedet av avgående styrelseordförande Sara Larsson att det rådde balans i sametingets budget. Den informationen visade sig vid en närmare granskning vara felaktig. När den första genomgången gjordes av ekonomin uppdagades det stora brister och många frågetecken radades upp om de ekonomiska förehavanden som skett efter Larssons tillträde som styrelseordförande i Maj.

Bland de mer anmärkningsvärda posterna synliggjordes att Larsson låtit Sametinget betala både leasingbil och privat barnomsorg till sig själv.

Ett krux i sammanhanget är att dessa förmåner strider mot Sametingets reglemente.  I förordningen om resor och ersättningar för förtroendevalda finns inget som ger en styrelseordförande rätt att förhandla sig till sådana personliga förmåner. Om några särregler ska gälla måste Sametingets styrelse besluta om ändringar i förordningens bilagor. Men det har inte skett.  

Vidare har en konsult anlitats. Den ofinansierade konsulten har kostat sametinget uppemot 350 000 kronor. Vad konsulten sysslat med kan man bara gissa sig till, men dyrt blev det.

Den gamla styrelsen har även lagt rabarber på 500 000 kronor från ett anslag som är till för parlamentsbyggnaden och använt pengarna till annat ändamål. Vad alla pengarna använts till är i dagsläget inte helt klarlagd, så den frågan får läggas på den framtida mer detaljerade granskningen att utvisa, men det är i alla fall inte parlamentsbyggnaden. Enligt uppgift av Larsson under novemberplenumet i Karasjokk så hade sametingets styrelse fått löfte från departementet att använda parlamentspengarna till konsultverksamhet. Vid kontroll av uppgiften med departementet visade det sig att det inte alls stämde.

Hur som helst, pengar som regeringen gett för ett visst ändamål får inte användas av sametinget till annat än vad som är avsett. På den punkten är regeringen väldigt tydlig och i särskilda regleringsbrev till sametinget anges också vilket ändamål pengarna får användas till. Det ändamål som den förra, Larsson ledda styrelsen använt pengarna till är inte förenligt med det som regeringen anger i sitt regleringsbrev. Om nu sametinget mot förmodan skulle bryta mot regeringens regleringsbrev är det inget annat att vänta sig än en kraftig motreaktion från ansvarigt departement, vilket i värsta fall kan innebära att sametinget förlorar uppgifter. Med andra ord utgör ett sådant förestående hot inget bra framtidsperspektiv för de politiska mål sametinget arbetar för. Men det är en rimlig åtgärd som departementets ansvarige minister kan tvingas vidta och som man självfallet inte bör provocera fram i första taget.

För att bringa ordning i misshushållningen tvingas den nya styrelsen se till så att pengarna återbetalas därifrån de togs. Problemet är att de pengar som tagits har förbrukats till annat och dessutom är det ebb i kassan. Det enda synbara alternativet i rådande läge för att balansera underskottet, är att utnyttja sametingets anslagskredit. Det är ingen bra lösning men det är trots allt ändå en lösning. Krediter ska man som bekant undvika och med det instabila finansiella världsläget på räntemarknaden kan det bli en dyrköpt räddning.

Naturligtvis är det här inte så värst bra och det hade varit önskvärt med ett bättre ekonomiskt utgångsläge inför det nya året.

Det här är andra gången under mandatperioden en ny styrelse tar vid efter Larssons ledning. Förra gången, i Maj – 2010 visade budgeten ett minus på 1,5 miljoner kronor. Och det efter bara fem månaders verksamhet. Vid det maktskiftet visade det sig att styrelseordförande Larsson tillskansat sig ett förmånligt avtal som gav henne en avgångslön på hela sex månadslöner. Det är inte skäligt och står heller inte i proportion till tidigare styrelseordförandens avtal.

Sanningen är att ingen styrelseordförande i sametinget varken före eller efter, ens varit i närheten av att begära så höga avgångsavtal. Under verksamhetsåret 2010 blev det fullt sjå för styrelsen att få budgeten i balans med kraftiga åtstramningar till följd, vilket inte minst drabbade kansliet och den politiska verksamheten. Att se till sina egna förmåner upprepar sig alltså och är därför ingen engångsföreteelse.

Ledstjärnan för högt uppsatta politiker bör ju inte vara oskälighet för egen vinnings skull. Politiskt arbete bör istället bygga på andra mer ädla värderingar såsom ansvar, nit och redlighet.

Nu väntar en storstädning av sametingets ekonomi. Förtroendevalda och speciellt då högt uppsatta politiker i ledande maktställning måste visa på gott omdöme och respektera de regelverk som är antagna av sametingets fullmäktigeförsamling. Det får inte vara så, att politiker ska kunna sätta sig över sametingets regler och sluka pengar för sitt eget ändamål.

Naturligtvis ska det vara skäliga ersättningar till förtroendevalda men de ska följa det reglemente som är fastställt. Och de ska framförallt vara rättvisa. Finns andra ekonomiska behov för förtroendevalda så måste de prövas och beslutas den formella vägen annars uppstår en oförutsägbar ekonomisk huggsexa. 

För den nya styrelsen väntar återigen ett ansvarstagande arbete med att balansera 2011 års budgetunderskott och det kan inte uteslutas att det kan få ekonomiska biverkningar för både kansli och politikerdelen under budgetåret 2012.  Det är en utveckling som inte är bra. Det gäller nu för sittande styrelse att reda upp missförhållandena och försöka lindra de ekonomiska biverkningarna så långt det är möjligt. I alla fall så att viktiga verksamheter inte påverkas allt för drastiskt.